Semester. Vi har redan avverkat en semester för sedan jobba lite och nu tillbaka till semester igen. Vi åkte iväg på vår semester. Två veckor i underbara Italien. Vi åkte med vänner, två familjer på vift i Italien. Nu i efterhand är jag kanske lite tacksam att vi åkte med en annan familj samtidigt som jag önskar att vi åkt själv med barnen. Våra barn. Tror att vi hade behövt få lite svar. Vi fungerade fint på semestern. Tryggt avstånd från varandra. Som en tågräls. Samma avstånd, inte för nära och inte för långt bort. Så verkade vi i 14 dagar.
Nu när vi har semester igen fast på hemmaplan går det inte att dölja något. Jag känner mig lite illa till mods. När jag inser att vi inte har mycket gemensamt längre. Om vi inte pratar jobb och politik är det tyst som i graven. Syrsorna börjar spela. Eller sjunga. Vad de än gör. Gör syrsorna. Tjock tystnad som äter upp mig inombords.
Igår pratade vi lite om vårt förflutna. Innan barnen. Hur galna vi var. Vi log lite. Sedan dog samtalet och kvällen var slut.
Vi har försökt närma oss varann. Trevande sex. Dålig sex. Borde jag säga till att jag inte gillar det han gör? Det är som att ha satt samma låt på repeat. Samma moves. Exakt samma. Alltid. Och i min kropp händer inget. Känner mig mest besvärad och obekväm. Jag vet inte hur jag ska säga något utan att såra eller kapa hans manlighet.
Här står vi nu. Semester. Jag njuter av att vara ledig från jobb. Men jag njuter inte av samvaron med min man. Han är en god man. Snygg. Men vi går inte ihop. Skaver lite. Vi verkar så ointresserade av varann. Vi vet inte hur vi ska hantera varandra.
Plågsamt. Just nu.
Kommenterat på Skilda.nu