Jag fick ett mail. Elektroniskt brev med ord. Om livet som pågår under vårt gemensamma tak. Ett försökt till att tala med mig. Eller kanske bara till mig.
Han mår inte bra. Min man, han mår inte så bra nu ville han meddela. Livet går trögt och han tror att han är på väg mot den berömda väggen. Han brukar sällan klaga. Han är typen som biter ihop. Lever vidare och väntar på dagen ska komma få livet vänder mot ljusare tider.
Jag fick dåligt samvete. Är det mitt fel att han är på väg in i den berömda väggen? Jag som skapat hans kaos. Jag vet att han trivs på jobbet. Att han får något meningsfullt utav det. Här hemma är det precis tvärtom.
Jag läste mailaet när jag var på väg. En bit från vår borg så jag lyft luren och ringde. Så vi pratade. Nästan helt utan att anklaga den andre för ens missär och poängtera varandras tillkortakommande. Ganska vänligt och fredligt. Jag vill ju inte att han ska kasta sig ut för stupet och hamna i koma. Jag vill att han ska finnas där för oss, i alla fall de små som kräver oss båda.
Vi sa vi skulle skärpa oss. Vi sa det i telefonen.
Så när jag klev in genom dörren några ögonblick senare var det fortafarande tyst. Fortfarande två främlingar som inte ville tala med varandra. Kanske får vi boka in telefonmöten. Sätta agendan med mail Jag menar, vi lever ju i informationssamhället med ultramodern teknik.
Kommenterat på Skilda.nu