Början på slutet.

Är det början på slutet nu?

Vi pratar inte länge med varandra. Pratet vi har, består mest av måsten och uppmaningar. Påminnelser om ting som ska få livet att rulla. Lite om det politiska läget mals vid middagsbordet. Mest om missnöjet och hur världen ser ut. Så nämner vi lite om våra jobb. Inte så mycket. Men tillräckligt mycket för att fylla ut en tystnad. Spackla igen ett hål, en gammal spricka.

Men. Vi pratar inget om det som bor i våra hjärtan. Kanske har det som bott i hjärtat packat ihop och flyttat ut. Till varamare breddgrader. Knappast att vi nämner sommarens planerade semester med entusiasm. Mest som et utgift. Ett måste. Barnen ska ha goda minnen. Något att minnas från tiden då mamma och pappa fortfarande var ett team. De fanns båda där. Praktiska ting. Sådant. Inget annat. Inget som fyller kroppen och själen med energi.

Dagarna hasar fram. Livsglöden falnar. Romatiken har slocknat sedan länge. Dofterna av kärlek, smakerna och passion. Bortblåsta. Jag kommer inte längre ihåg. Men jag längtar efter det. Varje dag. Som hasar sig förbi. Med alla måsten.

Är detta början på slutet av oss. Hur länge varar slutet. Hur länge ska det pågå?

Eftersom vi inte pratar skickade jag ett oändligt långt sms. Visserligen ganska sent igår. Jag har inte fått svar. Jahg tolkar tystnade som att han håller med. Vi tar steget in. In i slutet.

Jag kan inte tänka en enda klar tanke. Inte bilda en enda uppfattning eller tycka något om allt som händer och inte händer. Jag är inte säker på vad jag vill. Eller jo, jag vill ju älska och älskas. Jag vill dela livet med någon som vill dela det med mig. Jag vill ju det.
Han verkar mest vilja spela PS. Något krigsspel. Han flyr in i den världen. Låter mig sjunka ihop i min. Stör inte mig så stör inte jag dig.

Hur länge ska det pågå det här. Leva i limbo utan att veta vart man är på väg.