Igår kom det. Samtalet som utmynnade i ett gräl som följdes av en tystnad.
Mannen märkte och har märkt såklart att jag inte är helt nöjd. Tagit avstånd. Eller ja, hållit avståndet. Var ju ett tag sedan jag distanserade mig.
Men han tog plötsligt bladet från munnen och sa något. Händer i princip aldrig. Att han tar upp. Inget om vår relation någonsin tar han upp. Mest när han vill klaga på mig. Vilket inte verkar vara ett problem för honom. Att klaga. På mig.
Till slut kom orden från hans mun. Förminskande och förlöjligande. Något om att jag tycks mig vara en prinsessa som vill ha prinsessbehandling. Sättas på en piedestal. Höjas till skyarna. Där rann det över för mig. Aldrig krävt sådant. Bara lite uppskattning för allt jag gör. Och för den jag är. Tydligen är det att sättas på piedestal. Eller vara en prinsessa. I don’t get it.
Jag drog mig undan. Upp i vårt sovrum. Och där låg jag ensam. Kokade inombords. Men vad hjälper det. Jag är starkt övertygad om att min man är en stenvägg. Han begriper inte vissa saker. Det bor en gammal människa i honom. En man av det gamla guardet. En man som inte begriper vad kärlek är och hur man förvaltar den. Inte ser de mjuka värdena i livet. Allt handlar om pengar in och pengar ut. Driva familjen som ett väloljat maskineri. Företag AB som går med vinst. Alla vet sin roll. Men han tycks inte fatta, att vi är människor som styrs av våra känslor. Vi har våra behov. Vi vill älskas. Vi vill bli sedda och uppskattade för dem vi är.
Tankarna på skilda vägar stormar omkring. De är påtagliga och jag undrar ibland om det inte vore bäst, att sluta kämpa och bara gå vidare. Dela på bolaget och köra eget. Jag är så nära där nu. Skilsmässa.
Fredag. Helgerna är inte alltid att föredra. För de kan vara otroligt plågsamma. Så jag bestämde att jag går på bio. Hellre ensam på bio än ensam hemma. Med familjen. Frustrerad med kokande ilska. Nu vill han följa med. Och det känns ju konstigt. Tyvärr. För det blev avhugget igår. Vi pratade/grälade inte klart. Gör man kanske aldrig.
Så jag bjöd med ett annat par. Vi får se. I’ll let you know. Hur det gick.
Du skriver så bra. Och vilken plågsam läsning! Känner igen varje ord. Min exman var också en pengagalen man som shoppade bort sin ångest och glömde sin familj. Hoppas du kan samla kraft och mod att ta dig ur det. Långt efteråt kommer allt att kännas som en disig mardröm.
Tack Clara. Och förlåt att det tagit en enorm tid att svara. Ibland, eller ganska ofta rinner tiden iväg som sand mellan fingar. Lovar varend agång att vara mer aktiv. Slår mig för pannan.
Vad väntar du på? Vad är det som gör att du inte går?
Jag ville men vågade inte i nästan två år. Men nu när jag äntligen tagit steget inser jag att jag borde ha tagit det för länge sedan. Det fanns ingen möjlighet till förbättring. Det var bara rädsla för det okända som gjorde att jag stannade. Nu stormar det visserligen, men jag mår fantastiskt! Jag lever! Får uppskattning! Får förståelse för mina synpunkter. Det är ett helt annat liv än med en partner som inte ger något positivt.
Ja vad väntar jag på. Jag vet inte egentligen. Tror att jag hänger kvar som en igel på det där hoppet. Slutar aldrig hoppas på att det ska bli bättre eller att det ska vända. Men om jag nu i detta förnuft, just nu, invirad i min handduk efter ett bad, tänker efter riktigt hårt och ärligt…kommer det någonsin att bli bättre?…
tveksamt. ändå slutar jag ju inte att hoppas. Förlåt så hemskt för ett så försenat svar.