Jag funderar mycket nu. På oss. Känner inte att vi är ett oss. Vi mot världen. Har aldrig känt den där känslan med min man, vi mot världen. Jag undrar vad det beror på. Det gör jag. För i sanningens namn, är det vi mot världen. Vi ska stå sida vid sida, hand i hand i livets alla strapatser. Tyvärr har det inte varit så, när jag förlorade mina föräldrar stod jag där själv. Ingen han att hålla. Han ställde sig lite bakom. Anonym. Kanske ställde jag honom där. Vet ju om att jag har den där grejen att jag kan själv. Svårt att släppa guarden. Ständigt rädd att bli lämnad. Förr. Nu vet jag inte om jag har den rädslan, att bli lämnad. Mamma och pappa har lämnat mig och jag överlevde. Lever. Man klarar sig. I bland har jag en märklig tanke, och det är att jag vill komma på min man med en otrohetsaffär. Att han har någon annan vid sidan av. Kanske för att då är de avgjort, spiken i kistan. Vi skiljer oss. Eller kanske för att det visar mig att han vill samexistera med en annan kvinna och ge henne allt det hon vill ha av en man. Eller bara för att det rör om i grytan. I den här stiltjen längtar jag efter lite storm. Orkanvindar som kastar omkull allt. Rör om. Inom mig. Inom honom. Vad det sedan leder till vet jag inte. Det vet man aldrig. Man föreställer sig.
Jag har letat i hans telefon efter tecken på något sådant. Inte så där maniskt utan ibland, när tanken slår mig. Har inte hittat ett dyft. Nu vet jag ju om att han är skicklig på att röja sina spår, men jag är inte så säker på att det finns spår att röja.
Ibland har jag funderat på en affär själv. Först och främst av egoistiska själ. Jag vill att någon ska vilja ha mig. Visa det med hela sin manlighet och varje fiber av sin kropp. Ta mig till extaser ovan moln. Andra anledningen för att väcka björnen som sover. Jag har tänkt på konsekvenserna av det. Att han faktiskt kastar ut mig. Därför har jag inte inlett en affär. Jag vet inte ens hur man gör. Och vill någon ens ha mig. Någon annans fru. Någon annans ratade fru.
Jag fortsätter att fundera ett tag till.
Det är så mycket enklare när något avgörande händer. En utlösande faktor. Trots att min man hade sagt att han ville skiljas, gick jag först när jag kom på honom med att vara otrogen. Annars skulle jag säkert vara kvar fortfarande. Hemska tanke.
Jag har just tagit steget. Sagt att nu är det nog. Och visst var det en avgörande händelse som behövdes. Ett vredesutbrott för mycket tyckte jag. En klantighet för mycket tyckte han. Nu börjar ett nytt skede, ut ur stiltjen, väntan.
Önskar dig all lycka. Hoppas att livet blir ditt och så som ditt hjärta önskar. Särkerligen en period av ilska, sorg och saknad men jag hejjar på dig. Stor kram
Förresten, om du letar otrohet. Kolla surfhistorik i browsern. Kolla om han verkar klicka ner fönster eller flikar när du kommer i närheten. Kolla i katalogen ”skickade mail”. Om han har gmail, klicka på bilden och se om han har flera konton tillagda.
Om han är riktigt förslagen så kommer du inte att se det ändå. Då krävs att han glömmer en ”incognito-flik” öppen…
Egentligen letar jag inte så där, men jag hade kanske hoppats, tror jag, att jag fann något. Dessutom krävs det OM jag skulle finna något spår av otrohet att han klantat sig ordentligt. Jag tror, men jag kan mycket väl ha fel, att jag skulle nog tala om för mig om han hade en fling vid sidan av. Men men, man tror att man känner folk och så visar det sig efter 20 år att man inte gör det. Han är för smart när det gäller det där med IT, jag skulle aldrig finna, för han kan det där med att röja spår. Lite grann ingår i hanns yrke.